Har länge varit stark. Starkare än jag trott faktiskt.

Men nu senaste dagarna har jag känt mig uppgiven och ledsen.
Ledsen för att min bästa vän mår dåligt och har haft en kämpig period ända sen i somras när jag för första gången kände att något var galet. Ledsen för att vi fått nudda på att komma tillbaka i träning igen för att falla ner med ett magplask igen.
Ledsen för att vi nog fortfarande inte riktigt kunnat rå på vad som bekymrar honom... Denna ovisshet gör mig tokig.

Samtidigt så är jag så himla glad att jag vågat vara stark och lita på mig själv att jag känner honom så väl att jag vet att det är något som stör honom fysiskt.
Det är svårt för andra att förstå när han faktiskt inte är oren på något sätt..

Har inte nämnt det tidigare men Rivningen han gjorde i sista klassen senaste tävlingen var egentligen det som gjorde att jag bestämde mig för att nånting faktiskt inte är bra. Han skulle aldrig riva bara för att han inte orkar lyfta på fötterna. Det är inte likt honom.. Det fanns ingen kämparglöd i honom.

Jag saknar min gamla jackpot så sjukt mycket och skulle kunna göra precis vad som helst för att få honom tillbaka.

Imorgon hoppas jag att vi finner något så vi kan hjälpa honom men att det ändå är något behandlingsbart. Jag vägrar bli hemskickad med en fräsch häst imorgon..
Håll tummarna för nånting som jag själv inte vet vad...?