Slog rekord idag på över

100 unika Besökare!

Känns jätte kul att ha så många intresserade, eller ska jag kanske säga nyfikna!?

Tänk vad fort det kan kännas som att man bara vill falla ihop och tappar allt...

Precis så kände jag igår. Inte för att jag fick veta att Lilla Grå är så långt ifrån frisk han kan vara för tillfället utan mer för att se honom ha ont. Det gör ont i mig också.

Redan för tre veckor sedan när vi konstaterade att han råkat ut för en akut inflammation så kände jag mig inte alls nöjd med resultatet men fick inse att det var beslutet som var taget.

Jag kunde för mitt liv inte "Ta på mig" att han skulle ha fått det under en period då jag verkligen tycker att jag har stenkoll på allt han utsätts för. Men tydligen hade jag missat ngt. Det var svårt och jobbigt men nånstans inom mig så visste jag att det inte kunde vara så. I det läget  kunde jag ju bara hoppas på att det var det och att han på några veckor skulle bli bra.

Och vad händer?

Igår när vi kollar honom så springer jag först iväg i trav och jag ser att han springer jätte rent. Plötsligt när jag vänder om tillbaka så nickar han till och får jätte ont. I samma ben.

Både jag och Birger står som två fåntrattar.

Det var då vi insåg att det är något annat som stör honom. Något han har jätte ont av!

Vi böjer kotan för att åter utesluta den. Grå rör inte ens ett öra. Står blickstilla.

När vi försöker böja knät visar han smärta direkt. Vi kom inte ens i närheten av en böjning högt.

Det är värre än sist. Men vad kan ha blivit värre av nästan 3 veckor i sjukhage och box?

Vi fattar ingenting.

Någonting måste ha hänt. Ett trauma, så det har gått sönder ngt i knät.

Jag ringde direkt till PH Vet. Kliniken i Timrå. Remiss är skickad och nästa vecka packar vi oss iväg dit för att förhoppningsvis få ett svar.

Min Lilla grå som alltid fått vara så fri från smärta..

Skumt säger jag bara, Skumt!